Motorisk utveckling

Han är sju och en halv månad, vår lilla stora kille, och utvecklingen går i rasande takt.
Det var många månader sen jag sjöng på Frondas gamla “Vem kan stoppa honom, han bara rullar fram…” Sen började han åla. Åla, åla, åla. Och nu, plötsligt sitter han.

Det var för någon veckan sen som han satt nöjt stabilt i flera minuter, när han och pappan var hemma. Jag missade det då jag hade seminarium i skolan. Dagen efter tentapluggade jag och två klasskamrater ur min fantastiska pluggrupp hemma hos mig, och jag försökte då lura Oliver att sitta flera gånger. Det gick sådär. Det är som att han ibland listar ut hur man gör något nytt, men sedan räcker det för ett tag. Det är som att han vill testa om han kan en första gång, men när han sett att det går kan han lika gärna klara sig utan ett tag. Kanske som att även han ibland blir rädd och fundersam över hur fort tiden går. “Nej, det här med att sitta, det kan vänta.”
Men det kan det ju inte. Han måste växa och utvecklas, och det gör han. Det tar ofta nån vecka innan han gör om samma sak. Så även med sittandet. När han väl testade det igen någon vecka senare kunde han sitta en liten stund, men sedan föll han åt sidan. Nu har han lärt sig att ta sig ur sittande läge med. Han sitter nöjt en stund, men när han tröttnat väljer han att lägga sig ner och åla iväg.
Så häftigt.

Han kryper inte, men ålar sig fram i riktigt hög hastighet. Senaste dagarna har han även börjat försöka ställa sig mot olika saker. Min pappa tror att han kommer att hoppa över det där steget med att krypa och ställa sig upp och springa iväg istället, vilken dag som helst.

Själv hoppas jag snarare på att han håller sig i horisontellt läge så länge som möjligt. Han kan väl börja med att utveckla finmotoriken eller språket istället? Ett barn som råkar säga fel ord eller som inte får kontroll på lillfingret ramlar inte och slår sig lika illa som ett barn som försöker lära sig att stödja på benen. Men jag antar att han kommer att göra precis som han vill. Det gjorde (gör?) ju alltid hans mor. Och egentligen är det precis vad jag önskar. En självständig, nyfiken, ifrågasättande liten grabb. Eller med det ordet jag själv fick höra så ofta genom grundskolan: bråkig.

Det är så spännande att få följa hans utveckling. Att få se, vara med, hjälpa. Nästan varje dag är det något nytt, något första gången, som jag får vara med och dela. Magiskt.