Barnvänner och vuxenvänner

Barnvänner. Vuxenvänner. Jag har funderat mycket på det där. Vi har nästan inga barnvänner. Det är ibland lite läskigt att vi inte umgås med någon, förutom syster med familj 30 mil bort, som har barn. Det har säkert både fördelar och nackdelar att vara “först”.

Vi har massa fantastiska vuxenvänner och det känns som att Skrutten kommer att få massa bra förebilder och kärlek. Och att dom kommer att vara så mycket värda för oss. Jag blev nästan tårögd när jag och Melinda var hemma hos Alex nån gång i våras och vi pratade om kolikbarn, om förlossningsdepressioner, om vänner och bekantas historier. Melinda sa att hon verkligen ville att vi skulle ringa om barnet exempelvis har kolik och gråter konstant i flera dygn och jag tror att jag blir galen om jag inte bara kan få en timmes ledigt och gå ut och lyssna på tystnaden. Hon klappade på min arm och sa att hon självklart skulle finnas där. Jag hoppas såklart att det är ett erbjudande aldrig behöver utnyttjas, men bara vetskapen gör att det känns lite lugnare. För nog måste man faktiskt bli tillfälligt psykiskt störd om man hört sitt eget barn gråta utan paus i flera dagar utan att kunna hjälpa den. Tänk vad mycket det kommer vara värt vid sånna tillfällen att kunna dela det med nån, förutom med den andra föräldern.

En annan bra grej med att skaffa barn rätt tidigt är att jag tror att man slipper en del av allt jag-vet-bättre-än-du. Jag läser och hör om att många har mycket åsikter som dom pådyvlar blivande föräldrar vare sig föräldrarna önskar höra dom eller ej. På familjeliv är diskussionerna ibland närmast komiska och underhållande. Just nu är det exempelvis en intensiv diskussion på medlemsomröstningen “Vad är det största felet en förälder kan göra enligt dig?” Vilda diskussioner om massa saker och folk som tycker att den som gör det andra (av två olika alternativ som jag oftast tycker låter ganska vettiga båda två) är förfärliga människor som borde bli ifråntagna sina barn. Typ. Innan jag började besöka familjeliv förstod jag inte ens att man kunde diskutera huruvida barnet ska få napp eller inte.

Så, en fördel med att få barn tidigt att jag tror att vi får färre som “lägger sig i”. De flesta förstår att vi funderar, läser, diskuterar och gör medvetna val utifrån vad vi faktiskt tror är bäst för vår familj, i allt. Jag kan ju inte säga säkert att det skulle se annorlunda ut om vi istället väntat med barn i 10 år, men jag misstänker.

Och sen är det lite roligt att detta blir ett av dom första spädbarnen för många kring oss. Inte för att miraklet barn någonsin blir bagatellartat, men den chockade intensiva glädjen som jag sett i mångas ögon när vi berättat tror jag inte är lika överväldigande när femte vännen berättar att den väntar barn. Och det är ju roligt. Jag tror många får lära sig mycket av och om vår lilla Skrutt. Samtidigt är det svårt att veta hur mycket involverade vänner och bekanta vill vara. En del klasskompisar exempelvis som jag inte känner särskilt mycket är skitnyfikna och vill veta massor, på ett genuint intresserat och kärleksfullt sätt. Jag hade nog aldrig pratat så mycket, om dom inte först frågat och visat sig intresserade. Jag vill ju inte tjata om ungen jämt, eller tvinga någon att känna på sparkar om den faktiskt vill slippa. Men samtidigt vill jag ju inte att nån ska sitta och hoppas på att den kunde få veta mer, hjälpa till och vara involverad och tro att jag inte vill berätta. För jag älskar att dela med mig! Som vanligt är det väl kommunikation som är tricket.

Men som sagt, jag har sörjt lite att vi inte har några vänner i närheten med barn. Visst finns det nån trevlig gammal kollega och liknande som jag kanske skulle kunna höra av mig till och se om vi kanske skulle kunna föräldraledighetshänga, men det är inte många som känns självklara. De enda vänner som ska ha barn är ett par som nyligen berättade att dom väntar smått i november! Helt fantastiskt och jag är superglad för deras skull, och för den delen även för våran. Men i november är det ju antagligen mest Robin som är hemma med barnet så just för att ha nån att föräldraledighetshänga med hjälper det ju inte mig. När Robin för några dagar sen hade träffat en gammal kollega som skulle vara pappaledig augusti-april och som var skitglad för att Robin ville planera in playdates blev jag nästan lite avundsjuk. När jag är ensam med barnet, vem ska jag leka med då?

Men nu har jag (förhoppningsvis) svaret!
Föräldragruppen såklart!
Vi har varit på fyra träffar med föräldragrupp på mvc då vi har pratat graviditet, förlossning och lite föräldraskap. Och dom är så rackarns trevliga allihop! Barnmorskan fick till och med skälla lite på oss senast för att vi pratade så mycket. De flesta är runt 25-30 år, väntar första barnet och har beräknad förlossning i maj-juni. I torsdags bytte vi mail och telefonnummer och nu har en av dom andra till och med skapat en facebookgrupp för oss, där det redan diskuteras om vi ska ses nån dag. Tänk va, ett gäng trevliga människor med barn i samma ålder. Det känns som att det faktiskt kan utvecklas en del “riktig” vänskap. Vi kanske kan hänga, ta powerwalks med barnvagnarna, dricka latte…
Och jag skulle så gärna vilja ha sällskap på babyrytmik eller babysång! Hoppas att deras små grabbar gillar det. För det verkar som att det är många grabbar i magarna, iaf hos dom som har kollat kön. Det verkar som att vi nästan är lite ovanliga som låter bli att kolla och gör det till en överraskning även för oss själva!

På tal om pojk- och flickbäbisar bestämde vi i princip säkert vad Skrutten ska heta om den är en pojke för två dagar sen. Om det inte kommer ut en grabb som verkligen, verkligen inte ser ut att heta det. Flicknamnen är fortfarande lite osäkrare, vi har några på listan men ingen solklar vinnare. Vi får hoppas att vi bestämmer oss snart, ska vi fixa pass och grejer i tid kan vi inte ha allt för många dagar och fundera på!