Motorisk utveckling

Han är sju och en halv månad, vår lilla stora kille, och utvecklingen går i rasande takt.
Det var många månader sen jag sjöng på Frondas gamla ”Vem kan stoppa honom, han bara rullar fram…” Sen började han åla. Åla, åla, åla. Och nu, plötsligt sitter han.

Det var för någon veckan sen som han satt nöjt stabilt i flera minuter, när han och pappan var hemma. Jag missade det då jag hade seminarium i skolan. Dagen efter tentapluggade jag och två klasskamrater ur min fantastiska pluggrupp hemma hos mig, och jag försökte då lura Oliver att sitta flera gånger. Det gick sådär. Det är som att han ibland listar ut hur man gör något nytt, men sedan räcker det för ett tag. Det är som att han vill testa om han kan en första gång, men när han sett att det går kan han lika gärna klara sig utan ett tag. Kanske som att även han ibland blir rädd och fundersam över hur fort tiden går. ”Nej, det här med att sitta, det kan vänta.”
Men det kan det ju inte. Han måste växa och utvecklas, och det gör han. Det tar ofta nån vecka innan han gör om samma sak. Så även med sittandet. När han väl testade det igen någon vecka senare kunde han sitta en liten stund, men sedan föll han åt sidan. Nu har han lärt sig att ta sig ur sittande läge med. Han sitter nöjt en stund, men när han tröttnat väljer han att lägga sig ner och åla iväg.
Så häftigt.

Han kryper inte, men ålar sig fram i riktigt hög hastighet. Senaste dagarna har han även börjat försöka ställa sig mot olika saker. Min pappa tror att han kommer att hoppa över det där steget med att krypa och ställa sig upp och springa iväg istället, vilken dag som helst.

Själv hoppas jag snarare på att han håller sig i horisontellt läge så länge som möjligt. Han kan väl börja med att utveckla finmotoriken eller språket istället? Ett barn som råkar säga fel ord eller som inte får kontroll på lillfingret ramlar inte och slår sig lika illa som ett barn som försöker lära sig att stödja på benen. Men jag antar att han kommer att göra precis som han vill. Det gjorde (gör?) ju alltid hans mor. Och egentligen är det precis vad jag önskar. En självständig, nyfiken, ifrågasättande liten grabb. Eller med det ordet jag själv fick höra så ofta genom grundskolan: bråkig.

Det är så spännande att få följa hans utveckling. Att få se, vara med, hjälpa. Nästan varje dag är det något nytt, något första gången, som jag får vara med och dela. Magiskt.

Stor och stark!

Oliver är ungefär lika stor som sin lilla kusin, som är ett halvår äldre. Senaste bvc-besöket, vid 6 månader och 1 veckas ålder, hade grabben följande storlek:

Längd: 70,5 centimeter
Vikt: 9150 gram
Huvudomfång: 41 centimeter

Perfekt!

En liten julhälsning!

Det har varit snålt med uppdateringar senaste månaderna, men här kommer åtminstone en julhälsning!

God jul önskar Oliver! (och gammelmorfar och storkusninen)

Sjukis

Oliver börjar hitta tillbaka till sitt vanliga, glada, glittrande jag efter en veckas sjukdom. Feber och snor och vägrat äta och… ingen sömn. För någon i familjen. Vi har varit som lik, både jag och Robin.

Konsekvens:
* en försovning vilket innebar missad körlektion vilket innebar 450 kr och lite värdighet kastat i sjön
* en kopp kaffe i laptop
* en dubbelbokning de luxe: halvårskalas med svärfamiljen och genrep inför konsert med kören
* försummad lägenhet, relation, studier, hygien…liv.

Tidsslöseri

Som student med barn, som dessutom sköter heltidsstudier på tre dagar per vecka, finns det inte så mycket plats för att slösa bort tid på att bara göra ingenting.

Ändå sitter jag nu och väntar. Typiskt ineffektivt. Klassen är på föreläsning och jag skulle möta david vid 11-rasten för att låna ett gärna papper att kopiera. Jag kom från 1120. Fem minuter efter att rasten var slut.

Så nu sitter jag vid en kopiator utan någon medtagen litteratur, utan medtagen dator, med sovande bäbis intill.

Tid som är som gjord för att plugga.
Typiskt.

Yes he can!

Oliver älskar muggar och glas. Den som dricker något i hans närhet måste vara uppmärksam, annars kommer det en liten hand farande. Imorse när jag åt frukost satt Oliver i sin stol och tittade mycket avundsjukt och längtansfullt mot min temugg, precis som vanligt. Hela den lilla kroppen riste och bubblade av energi när han sträckte sig så långt han kunde för att försöka ta temuggen som stod utom räckhåll. Då slog det mig plötsligt att det kanske var dags. Dags att testa att erbjuda vatten igen. Senast vi provade var för nån månad sen och då spottade han och fräste alldeles enormt mycket och verkade inte helt nöjd.

Jag tog den lilla nappflaskan, fyllde till hälften med kallt vatten och blandade i nån matsked kokande vatten för att det inte skulle vara allt för ovant.

Vad han älskade det! Det verkade vara en oerhört spännande och härlig upplevelse. Han var sysselsatt i uppåt en halvtimme! Han visste hur man ska göra och koncentrerade sig för att lyckas dricka, med varierande resultat naturligtvis. Ibland sög han på fel ände av flaskan, ibland lyckades han pricka helt rätt men utan att lyckas luta flaskan så att det kom ut vatten, ibland föll flaskan upprepade gånger av det lilla bordet. Men det var så spännande och han var så fokuserad.

Vi byggde en liten ställning så att han kunde dricka alldeles själv och han verkade enormt nöjd!

Delirium

På tal om att en gravidmage måste vara som en all inclusive-resort för bäbisen på insidan som bara får ligga och götta: Så här lyckligt hög ut såg Oliver ut i mosters famn, fyra dagar gammal. Jag kan nog gissa vad han tänkte på.

Komsikom bäbisar små!

Åh, vad vi längtar! Jag och Robin pratar varenda dag om dom små bäbisarna som är på väg! Den första är beräknad att levereras imorgon. Oliver fattar kanske inte att han längtar, men jag är säker på att han gör det. Nog måste sånna där små halvlingar av samma slag vara mycket roligare än vuxna tråkmånsar? Åtminstone om nåt år när dom kan tulta omkring ihop. Och perfekt för föräldrarna med!

I lördags var vi hos Alexandra och Mårten, och den nästan alldeles färdigbakade lilla bäbisen, på middag och testade deras nya matplats. Mycket väl godkänd, speciellt med den maten. Men vi hoppades nästan att det skulle bli inställt, på grund av födsel. Det är sällan man ska till härligt folk men går och önskar att dom ska ringa och säga att man inte kan komma.
Magen såg fantastiskt fin och bekväm ut, åtminstone bekvämt för bäbisen på insidan. Undra hur länge bäbisen väljer att stanna i den där all inclusive lyxresorten. Lagom tempererat badvatten, massage, alltid mätt… det låter rätt gött. Men åh, vad vi längtar efter att få träffa skruttan!

Och idag kommer Melinda och Peter hem ifrån sin all inclusive lyxresort, där de spenderat bröllopsresan. Vi längtar efter dem med! Och efter den lilla extrakusinen till makarovn som växer hos dem. Eller ja, nu är det väl inte en liten makarovn längre, nu är det en hel lasagneplåt som vi beräknas få titta närmare på framåt mars. Det är så förbaskat långt till mars.

Tänk, innan Oliver föddes tyckte jag att det var så synd att vi inte hade några vänner med jämngamla ungar. Trots syrrans töser och nya bäbisväntande vänner genom föräldragruppen kändes det lite synd. Men tänk, nu börjar det jäsa uti många ugnar.

Fast jag hoppas efter ännu fler.

The weight of the beast

Bild på huggtänderna

Förut satt jag och sjöng med Oliver, och insåg att det nog är dags att skriva om lilla snigel.

”Lilla mamma akta dig, akta dig, akta dig
Lilla mamma akta dig annars hugger jag dig i näsan! ”

Ser ni de små sylvassa gaddarna?

Nu medan Oliver sover blir det dusch och lunch för mamman, och sen blir det besök på öppna förskolan. Hoppas vi får sjunga lite där idag så Olivers (läs: mammas) besvikelse för gårdagens inställda pyttevisor kanske kan mildras.